- Jag heter Jörn, säger Jörgen.
Han kommer strax efter de andra herrarna som redan står och väntar. Per och Per. Två Per och Jörgen Jörgensen. Alla tre med varsin lättviktskäpp på gummifot.
- Vi ska ha tre hold, säger Per B.
Han delar på oss med en gest och vi glider isär som Döda Havet framför Mose. Vi följer Jörgen ut i terrängen, långsamma, medvetna steg. Där ställer han upp sig och fångar vår uppmärksamhet med sin blick, väntar tills han är helt säker på att han har allas. När han börjar prata förflyttas vi tillbaka till de tomma åkrarna som låg här och väntade på att sextio hus skulle växa ur marken. Vi står där medan landskapet förändras omkring oss och märker inte när han tystnar, rösten har blivit en del av omgivningen.
- Jag kan behöva en skuldra, säger Jörgen.
Han lägger en hand på en av våra axlar och tar sig uppför backen, förbi eken, fram till sin egen dörr. Han pratar igen och tiden stannar. Samtidigt som den accelererar, roterar runt oss som virvlande höstlöv. Tiden är överallt nu. Då och nu i harmoni när Jörgen leder oss genom huset ut i trädgården, tillbaka in i vardagsrummet.
- Sätt er. Ta det roligt, lugnt.
Vi ska inte sitta för att vila våra ben förstår vi snart. Vi ska sitta för att tolv stående människor stjäl för mycket av det naturliga ljuset. Jörgen fortsätter prata och vid det här laget har vi inte slutat lyssna, men det han säger går inte längre in genom öronen. Det går rakt in. I medvetandet.
Vi reser oss för att gå. Tiden har kommit ikapp. Tiden är slut. Vi tackar Jörgen och lämnar honom ensam i sitt hus. Han står i dörröppningen som ett porträtt. Lyfter en hand och vinkar. Vi vinkar tillbaka och lämnar hans fysiska gestalt bakom oss. Jörgen står kvar. Men en liten bit av honom följer oss därifrån. Gömd i hjärtan. Längst in i medvetanden. Och som varsin liten, liten Jörgen på axeln. Där sitter han nu. Oftast tyst. Men om vi är på väg åt fel håll låter han höra en liten harkling. En liten antydan. En lätt hand på axeln som påminner oss att inte lämna den inslagna vägen. Vår egen väg.
---
Efter ett besök vid Jørn Utzons Kingohusene.
Tack till Per, Per & Jørgen för en visning som balanserade på gränsen till det metafysiska.